Hej alla!

Oj vad jag ber om ursäkt, men jag har en väldigt bra orsak! Min pojkvän kom hem igår efter att ha vart borta och jobbat 6 veckor. Jag hoppas att ni förstår mig, för det är den enda anledningen jag har!
Men eftersom det är Speciall Fredagar från och med idag (jag ska byta namn men just nu har jag ingen ide på ett nytt namn så kom gärna med förslag!) Det är som en temadag helt enkelt!

Dessa Speciall fredagar får börja med ett gammalt inlägg där jag förklarar hur jagg kom in på skådespelarlinjen. Detta är ett gammalt tips! Jag ska komma på nya jag lovar, och vill ni ha svar/tips eller råd om något (eller om ni vill tipsa om något knep ni har!) speciellt hör av er till jsomijulia.blogg.se@hotmail.com tryck på kontakta mig knappen!eller

 

 

“Jag fÃ¥r just nu en massa mejl (via kontakta mig knappen, ett tips till er som vill ställe en frÃ¥ga/ge önskemÃ¥l osv osv) där folk undrar hur jag fick mitt drömjobb.
Ärligt talat; ren slump.
När jag var liten så har jag aldrig vart den som gillar att prata, alltid vart lite halv blyg och vart väldigt obekväm i situationer där jag måste prata inför en stor folkgrupp (det är jag fortfarande). Jag var då alltid den som inte syntes i klassen så mycket och var inte speciellt ljudlig av mig osv.

Men någonstans runt 6an 7an ville jag och en kompis för oss att bli av med skräcken inför att prata inför en grupp, så vi gick med i teater (vilket jag fortsatte med tills 1 året på gymnasiet). Efter ett år eller så insåg vi hur lite vi faktiskt lärde oss i första gruppen och bytte till Kulmus (en förening där man kan gå och lära sig att dansa, spela något instrument och teater tex). Där fortsatte vi och spelade upp en del pjäser för folk osv. Så min scenskräck blev mindre.

Jag gick på provspelningen för LIA (en kortfilm/novellfilm jag medverkade i sommaren 06, min första film) som hölls i min skola, mest för att mina kompisar skulle dit. Jag hade inga förväntningar alls och det var mer en kul grej. Men jag gick vidare och vidare och han som spelade in filmen ville att jag skulle dela med mig med mina uppleverser som kunde göra filmen mer realistisk. 
Till slut fick jag en roll, och vem kan tacka nej då?

Sen dess har det rullat på, jag kan inte säga att jag inte har kämpat för det har jag! Minst lika mycket som alla andra gör (det tog mig 2 månader innan Avenyn ansvariga fick upp ögonen för mig, och då är det bara till början statistroll), men när jag var liten var inte skådespelare mitt drömjobb som många tror (ärligt talat ville jag bli polis). Jag hamnade in på det av en slump och en kul grej, att jag började i teater var helt enkelt att jag ville bli av med scenskräcken.

 

 

Ofta när jag träffar folk som jag jobbar med och så och säger att ”Jag tar det som det kommer” SÃ¥ säger dom men “herregud jag har kämpat för att fÃ¥ denna rollen eller komma in i branschen sedan jag var bebis, detta är min dröm.”
Det är min dröm nu! Jag älskar det och jag kan knappt vänta tills nästa inspelning kommer, men vissa behöver glida in pÃ¥ ett bananskal helt enkelt. Jag vill fortsätta med detta, och jag kommer fortsätta med det om jag kan. Men sÃ¥ var inte mina planer när jag var liten.”